Om

Denna blogg skapades med syftet att förmedla den skådespelarutveckling som jag ser Tom Hanks genomgå under hans filmer från 1984-2009.

Den store, talangfulle Tom J. Hanks visar upp stor ambition för sitt yrke som skådespelare i många av hans populära filmer. Hans förmåga att skickligt spela den givna karaktären och hans stilfulla karisma har gjort honom mycket omtyckt och uppskattad som skådespelare och senare, filmproducent.

Att han medverkat i flera olika filmgenrer gör det svårt att undvika honom på bioduken och TV-skärmen. Men vilka genrer passar han bäst inom? Eller vilka filmer spelar han bäst i? Det är några av frågorna som jag ska försöka att besvara i denna blogg efter att jag tittat på majoriteten av hans filmer, med början från Splash(1984) till och med Angels & Demons(2009).

Jag hoppas bloggen blir till ert nöje att läsa och kommentera. / M

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

You've Got Mail (1998)

Årets bästa romanskomedi sannerligen, 1998!

Tom Hanks och Meg Ryan har en ofantlig personkemi, och de gjorde denna film till en otrolig två timmars underhållning.
Den karismatiske Hanks var sannerligen perfekt för denna roll. Han bjuder på komedi, utstrålande drama och passar väldigt bra i karaktären som en framgångsrik affärsman i New York.

Hanks fysik i filmen visar att han passerat 40-årslinjen och inte längre lämpar sig som den sprallige komikern han var på 80-talet. 14 fantastiska år har passerat sedan hans huvudsakliga debut Splash, och många likheter samt nya trick har han visat under sina filmer. I denna film var det lämpligast att dra en jämförelse till hans andra dramafilmer, då komedin i filmen inte var majoriteten. Något jag kan säga om alla hans framföranden hittills är att han alltid framstod som självsäker, lugn och otroligt karismatisk i alla sina dramascener.

Denna film var väldigt lik Sleepless in Seattle, händelsevis i alla fall. Hans karisma, tyckte jag, strålade mer i You've Got Mail, kanske på grund av att han även hade rollen som en lyckad kostymman. Charmen fanns i båda filmerna men hade inte ändrats något märkvärdigt, men han fick större chans att utöva den i denna film på grund av manuset. Jag tycker att i många av hans filmer, främst drama, spelar han karaktären med en stor likhet till sin egna personlighet(enligt intervjuer och annat material); och det verkar vara en smart teknik för att göra sig trovärdig i filmerna.

Hanks har verkligen ett angenämt ansikte, så det passar honom bra att vara framför kameran i scener där han inte talar eller knappt rör sig. Så han, tillsammans med M.R, gjorde denna film riktigt rolig och riktigt charmig.

För er som funderar på att se denna, trailer visas nedan.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Saving Private Ryan (1998)

Min första tanke när jag såg Hanks första scen, då han kravlade upp från strandvågorna och in på den blodiga stranden var: Vad gör han, en tvåfaldigt Oscarsbelönad skådespelare mitt på brutala Omaha Beach?

Det kändes riktigt opassande att Hanks spelade rollen som kompanikapten i USA:s armé, det var i alla fall min tanke till i början. Opassande av de orsaker att han nyligen spelat suveräna dramafilmer och nu gått till att spela scener där människor ständigt stupade runt omkring honom och där hans karaktär själv kunnat föllt offer för en kula vilken sekund som helst. Att varit soldat den riktiga D-Dagen 1944 må ha varit riktigt kämpigt, Hanks drog duktigt sitt strå till stacken främst genom att visa känslor i denna film. Med tanke på att denna film och somliga karaktärer baserades på en verklig händelse var det skickligt och verklighetstroget spelat av Hanks och hans medarbetare.

Detta var en krigshistorisk actionfilm, men en stor del av de cirka 2 timmar och 45 minuterna bestod av drama där Hanks, såklart, fyllde sin roll som bäst. Han började passa mer och mer i sin roll ju större inflytande han verkade ha som kapten. Han spelade utmärkt den sansade och självsäkre kaptenen som alla följde. I krigsuniformen hade han tidigare varit i, och med tiden, i filmen, när han arbetat i smuts och fått sitt skäggstubb passade han riktigt bra i uniformen.

Man fick sällan höra några djupgående konversationer med Hanks, de började falla in mot slutet av filmen. En känslosam scen, med honom, beundrades då han grät, men kortvarigt och försiktigt eftersom han representerade gruppens ledare och inte kunde visa sig svag. Det var trovärdiga känslor som han visade, liksom i resten av filmen. Saving Private Ryan var en lång och omfattande film så fokuset låg på många aspekter och flera skådespelare.

Allteftersom han krigade och sköt alltmer blev han vassare som kapten och handlade trovärdigare i slagscenerna. Filmen innehöll verkligen noll procent komedi, vilket skulle vara opassande i denna film men samtidigt var det tråkigt att se Hanks i en show utan lustigheter. Genren var i princip ny för honom, hans senaste och enda krigsfilm Every Time We Say Goodbye innehöll inga scener som involverade närstrider. Så för min del, av det jag sett hittills, vill jag hellre se honom i en komedi eller drama. Men en honnör är han värd efter sin vederhäftiga insats i denna film.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Forrest Gump (1994)

Ännu en otroligt bra film, med Hanks som huvudrollen och som en riktigt övertygande skådespelare. Varje film med Hanks har varit ett nytt äventyr, alltid en ny utmaning och i denna film utövar han ständigt en Alabama-dialekt och får spela allt från bordtennisidol, krigshjälte, framgångsrik företagare och populär kändis landet runt; en helt otrolig bedrift. Ytterligare en Oscar tog han emot efter denna film, och det var inte förvånansvärt med tanke på alla roller han spelade skickligt i Forrest Gump.

Till att börja med så måste jag nämna att huvudkaraktären visades som både barn och vuxen. Hanks spelade den vuxna Forrest Gump och Michael Conner Humphreys spelade den unga. Michaels verkliga dialekt var egentligen den som hördes på filmen, och Hanks imiterade honom för att nå karaktärens dialekt. Michaels scener sågs främst i början av filmen, och under den resterande tiden kunde jag inte undgå att se att Hanks skådespel var extremt lik karaktären när den var ung. Alltså, det kändes verkligen som att Hanks, inte bara spelade utan, var karaktären.

Så han gjorde ett bra jobb med att spela en man med lågt hjärnaktivitet, kände sig verkligen bekväm i sina scener och visade en stor ambition att nå det bästa. Han spelade till och med flera krigsscener, alla var visserligen inte extremt realistiska men han var ändå med på dem. Alla uppgifter och jobb karaktären gavs i filmen spelade Hanks fullt ut, det var som om han tog en powerbar efter varje scen, hoppade in i den nya och visade sitt förnämsta.

Flera klipp i filmen var riktigt roliga, han hade minsann inte glömt sin skojiga sida hemma inför denna film inte. Men draman var väl den genre som dominerade mest, och som föregående filmen i bloggen tyder, var draman även excellent i Forrest Gump. Det blir så lätt att börja se en film med Tom Hanks för när han väl börjar spela får han tittaren direkt att fokusera sig på filmen och honom, han ger verkligen något att se på; det är vad som är speciellt med honom.

Nu har Hanks verkligen varit med om en hel del filmäventyr och när han själv tackar sina medarbetare för att ha gjort honom en bättre skådespelare, låter det i mina öron som att han kommer att fortsätta ta sig an nya prestigefyllda äventyr.

Det måste ha varit en toppen period för Hanks -93 och -94, då han gjorde två superba filmer och fått Oscars som 'Bästa Skådespelare i Ledande Rollen' efter båda filmerna.

Andra Oscar-priset nedan:


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Philadelphia (1993)

En enastående och fantastisk prestation av Tom Hanks som spelar en AIDS-smittad, homosexuell advokat. Hans ambition för sin roll syns tydligt på duken när han helt och hållet övertygar vara den han spelar. En Oscar fick han för sin insats i Philadelphia och med sina medarbetare gör han denna drama en utomordentligt bra film.

Trovärdiga skådespelarinsatser, är något man inte alltid vittnar när man ser på film idag. Men i Hanks filmer är detta något vanligt, speciellt i denna. Till skillnad från i sin förra drama, Every Time We Say Goodbye, spelade Hanks en mer sorgsen och depressiv roll i denna drama. Orden han sade var ofta djupa, scenerna långa och ansiktsuttrycken var obeskrivligt skickliga.

Vid filmens början visste tittaren varken att karaktären var AIDS-smittad eller homosexuell, så när Hanks först dök upp på duken skapade han en bild för sig själv som en framgångsrik advokat. Senare började han bli mer långsam i sina uttalanden, då han fått reda på sin sjukdom, och man kunde direkt skaffa sig en uppfattning om hur han, hans roll, kände sig. Kort efter det uppenbarade han sig som homosexuell vilket gav ytterligare en ny bild av hans karaktär. Hanks gick galant från den ena figuren till den andra och tredje för att mot slutet uppfattas som alla tre.

Philadelphia var en djupt rörande film, mycket tack vare Hanks men även hans medarbetare. Sorgen i filmen speglades direkt till tittaren. Under den senare delen av filmen när karaktären var obotlig och publikt stolt homosexuell och Hanks spelade den felfritt, rådde inget tvivel om han på något sätt var obekväm med att spela rollen. Jag tror att många kunde försöka, men ingen skulle klara av att spela rollen som Hanks gjorde; imponerande.

Jag hade, innan filmens början, höga förväntningar om denna drama; dels på grund av Oscars-priset och höga rankningen på IMDb men främst på grund av att det var drygt 10 år efter hans debut-film och hans senaste filmer var enbart komedier; enklare sagt jag förväntade mig en riktig dramatalang-Hanks i denna film, vilket var riktigt.

Jämfört med hans sista dramascener, från The 'burbs och Every Time We Say Goodbye, hade han verkligen vuxit sig in i dramaskorna till denna film. Min åsikt hittills är, och bekräftat från Hanks drama-utstrålande ögon i filmen, att han spelar som bäst i dramafilmer. Men gränsen till komedin och vilken genre som passar han bäst just nu är extremt hårfin. Mycket och länge kan man diskutera om denna aspekt, men låt oss inte tänka för mycket; utan se mer filmer.

Hanks mottar Oscar nedan:

Sleepless in Seattle (1993)

En mästerlig insats av Tom Hanks i denna roll som ensamstående far med en son.

Åter igen kunde jag lugnt sitta och kolla på denna film utan att minnet väcktes om Hanks tidigare filminsatser; som nu sträcker sig genom genrerna komedi, skräck/thriller och drama. Ett otroligt engagemang för teater och film var det han demonstrerade, och det visade hur han skickligt smälter in i varje film såsom en kamelont i sin omgivning.

I Sleepless in Seattle fick jag se en hängiven far, spelandes av Hanks, och efter i stort sett varje scen följde antingen ett skratt eller den känslan som beskriver hur god drama är att skåda. Om Hanks inte låg nära kulmen på sin dramautveckling i denna film så var det inte långt kvar dit. Det var helt enkelt en kanonprestation som sågs och det fick filmens 100 minuter att rinna iväg fortare än jag anat, denna film gav också Hanks möjligheten att dra samman filmens alla hörn och göra den till ett sevärt klipp; toppen!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg