Om

Denna blogg skapades med syftet att förmedla den skådespelarutveckling som jag ser Tom Hanks genomgå under hans filmer från 1984-2009.

Den store, talangfulle Tom J. Hanks visar upp stor ambition för sitt yrke som skådespelare i många av hans populära filmer. Hans förmåga att skickligt spela den givna karaktären och hans stilfulla karisma har gjort honom mycket omtyckt och uppskattad som skådespelare och senare, filmproducent.

Att han medverkat i flera olika filmgenrer gör det svårt att undvika honom på bioduken och TV-skärmen. Men vilka genrer passar han bäst inom? Eller vilka filmer spelar han bäst i? Det är några av frågorna som jag ska försöka att besvara i denna blogg efter att jag tittat på majoriteten av hans filmer, med början från Splash(1984) till och med Angels & Demons(2009).

Jag hoppas bloggen blir till ert nöje att läsa och kommentera. / M

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

The Terminal (2004)

Ett mycket trovärdigt och exceptionellt verk av Hanks i denna roll som en östeuropé strandsatt på en amerikansk, internationell flygplats. Karaktärens land var i krig och han blev tvungen att vänta ut kriget innanför flygplatsens väggar.

En översikt av karaktärens situation skrevs ovan, och med denna korta sammanfattning ska jag försöka förmedla hur ambitiöst, duktigt och underhållande Hanks kunde framföra karaktärens handling i filmen. Man kunde känna sympati med honom när han stod, okänd och ensam, bland allt folk i terminalen och frågade om hjälp med de få amerikanska ord han ägde. Hans brytning, som förblev densamma genom hela filmen, var komisk och övertygande om karaktärens nationella bakgrund.

Inget verkar kunna vara för svårt för Hanks att spela, han har passat in i stort sätt alla sina filmer enligt mig, och i denna kan han inte spela en utlänning bättre än det som resultatet blev. Nu när hans figur inte längre ser ut som den gjorde för 10 år sedan, markerar han en kraftigare roll som beprövad och klok samtidigt som han står stadigare på jorden. Fastän hans karaktär var avsevärt underlägsen i denna film blev det inga bekymmer att se Hanks i rollen. The Terminal är nog den mest behagliga och underhållande film som Hanks gjort, och den kan man se om och om igen.

Hanks spelade faktiskt väldigt energisk i denna film, det var längesedan han gjorde det. Det var energin i honom som lade grunden för samtliga lustigheter i filmen; och det var roligt att återigen se honom så pigg. Samtidigt gick han från superpigg till lugn och sansad väldigt naturligt då han hamnade i en kortvarig dramabild eller romansscen. Jag tycker han har ett säreget leende då han halvhjärtat ler efter en dramatisk scen, och detta får alla scener han visat detta leende i att glimta till. Något karismatiskt och speciellt, något som får honom att vara omtyckt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

The Ladykillers (2004)

Ett lustigt, mystiskt och underhållande skådespeleri av Tom Hanks i rollen som en professor och ledare av en genial kupp mot ett kasino.

Alla scener med Hanks påminde om teater och pjäser där han ambitiöst och storslaget vann publiken med sin konst att skådespela. Han spelade en mycket poetisk och kunnig man med den unika förmågan att väcka alla sovande tittare, med sina överenergiska miner, stora ögon och obalanserade rösttoner i sitt språk. Han talade mycket och snabbt, med en sydamerikansk dialekt men som ändå inte lät likt dem förra dialekter han utövat. Hans sätt att vara liknade väldigt en professors, och med sitt välansade och prydliga skägg/mustasch och sin mystiskt, komiska röst var det svårt att från början känna igen honom. Han gjorde följaktligen ett bra jobb att spela karaktären.

Om jag nu ska dra några paralleller mellan det skådespeleri han nu kan framföra och det han kunde för 20 år sedan vid sina första filmer, får det bli följande:
Jag tror att han skulle ha svårt att spela denna roll för 20 år sedan, han var duktig i sina första komedifilmer, men denna film krävde något speciellt; teatraliska kunskaper. Något han verkade kunna besitta i sin start men aldrig visade.

Hans komedi, liksom hans drama, känns mer erfaret utfört nu. I till exempel Bachelor Party uppträdde Hanks mer som en av skådespelarna, inget riktigt enastående med hans prestation där jämfört med dem filmer han medverkat i under det senaste decenniet. Han var visserligen en bra skådespelare i sina filmer under 80-talet men dem saknade en viss exklusivitet, som ofta ses i hans nutida filmer. Vare sig det handlar om anpassningar för rollen, duktiga handlingar i en viss situation eller förmågan att vinna publiken med språket så gör Hanks det galant i majoriteten av sina filmer.

Som jag nog tidigare sagt var han lustig på ett energiskt sätt i sina tidiga filmer, men har visar nu en mer lugn komedi i form av språk, miner och uttyck; kan ha att göra med hans ökande ålder, vem vet, men det är genuint och riktigt roligt i alla fall!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Road to Perdition (2002)

En mycket genomgripande och rörande film med Hanks som återigen visade sin maximala ambition och som klockrent spelade huvudkaraktären Michael Sullivan; vars profession var att yrkesmörda.

Vid hans första scen, där han stod och tömde sina fickor över sängen, framstod han som stor och respekterad. När en pistol lämnade hans innerficka och slängdes ned mot sängen fick jag en känsla av att han skulle komma att bjuda på en hel del spänning i filmen. Jag blev inte besviken, för hans insats blev enastående. Trots hans enformiga min genom hela filmen kunde han på något sätt framföra en mäktig show, från de scener då han knappt sade något till då han var mitt bland skottlossningar. Han fyllde ut sin skjorta, väst, slips samt rock och passade riktigt bra in i denna 'hitman'film.

Vapen har han ju handskats med i tidigare filmer, så det var inte opassande att se honom i dem scenerna. Men vid de första scenerna trodde jag att han inte skulle passa i rollen som en iskall mördare, men den förnimmelsen vände sig ganska snart och mer på det tänkte jag aldrig för han hade redan början dragit igång spänningen. Han spelade också gift man i filmen, med få ord under de scener dem alla var tillsammans.

Att kunna väva samman drama, thriller och lite komedi var något han strålande kunde göra. Det behövdes ingen uppspelt Hanks för att man skulle få några skratt i denna film, utan endast några ord. Han spelade för övrigt denna film med nästan en enda röstton, en mörk och dyster sådan också; ingen som jag direkt kunde relatera till någon annan av hans filmer. I denna film, liksom många andra, spelade han rollen med en kanon självsäkerhet, vilket jag tror är en nyckel till att göra en bra film.

Det var en relativt ny genre/typ av skådespeleri som han spelade i Road to Perdition, den film som skulle komma nära denna i jämförelse måste nog vara The Green Mile; just på grund av det sorgsna och djupgående spel han levererade i båda. Det är nästan i varje ny film som man stöter på något nytt hos Hanks, om det inte är dialekten och språket som är nytt så är det nivån på draman och komedin och scenerna som förbluffar unikt.

Trots att denna film kändes vara Hanks hittills bästa, är det ändå svårt att nominera honom som bäst i just en film; lika svårt är det att göra så för en viss genre eftersom han även spelat många bra komedier. Men hursomhelst, med några thrillers och komedier som återstår att se innan bloggen nått sitt slut, får jag se efter de filmerna om jag åtminstone kan svara på vilken genre han passar bäst inom enligt mig.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Cast Away (2000)

Tom Hanks hoppade in i det nya millenniet och gjorde en dunderbra film och tog sig an nya utmaningar som skådespelare i Cast Away. Filmens huvudkaraktär, arbetandes på ett post- och paketföretag i USA, drogs bort från sin familj, flickvän och vänner när hans flygplan kraschade någonstans i södra Stilla havet. Hans kommande år spenderade hans ensam på en öde ö, det visade sig bli en tuff kamp för överlevnad; och jag tyckte att Hanks var idealisk för denna roll.

Denna huvudkaraktär fick genomgå mycket, psykiskt och fysiskt, och Hanks får spela honom med flera olika identiteter. I början av filmen såg man Hanks basandes över en grupp arbetare, denna stressiga men säkra roll passade honom mycket väl. Senare gick han över till en lite lugnare personlighet, då han kunnat släppa arbetet för juletid. Vidare i filmen levererade han identiteter som den arme nödställde, hungrige jägaren och klyftige uppfinnaren.

En stor del av filmen var nästan helt utan repliker. Det gjorde det otroligt viktigt för Hanks att visa varje känsla som kom över honom, men detta var inget problem för det blev att man kunde känna, lida, skratta och tåra med honom utan att han sade mycket alls. Under flygkraschen fick Hanks spela turbulens- och undervattensscener, vilka var nya men helt trovärdiga. Det var mycket som försiggick under scenerna och för skådespelarna mycket att hålla reda på. För honom var det nog lika roligt som att köra en harmonisk dramascen.

I filmen fanns några riktigt långa scener, jag menar utan att vyn bröts, där han talade eller arbetade i flera minuter. Det var filmens sätt att göra tittarupplevelsen verkligare, och ambitiöse Hanks arbetade verkligen med kameran och bidrog till underhållningen i filmen. Till och med komedi bjöds det på, Hanks psyke kan bli roligt efter några år ensam på en öde ö.

Det jag mest av allt imponerades av Hanks i Cast Away var den otroligt flitiga prestationen att gå upp massvis i vikt för denna film och sedan behöva tappa alla vikt plus lite till för att slutföra filmens sista scener. Det är verkligen spännande att se en film där en skådespelare kan förändra något så märkbart som sin vikt, hår och skägg för att kunna göra filmen. Jag trodde först inte att det var Hanks som dök upp i rutan efter halva filmen när han uppenbarade sig som undernärd, solbrun och -blonderad. Med all den viktminskningen såg han minst fem år yngre, nästan som att Forrest Gump sprang in i bilden.

En drama- och äventyrsfilm, verkligen värd att se, med flera spännande scener skickligt utförda av Hanks. Filmen levererar ett betydligt budskap som Ni får ta reda på efter ni följt med i äventyret.

Tom Hanks nedan, i början av filmen och i slutet av filmen.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

The Green Mile (1999)

Ännu en imponerande och storslagen föreställning av Hanks! Det kan mycket möjligt vara den bästa filmen denna blogg hittills stött på.

En sådan ansvarsfull, seriös och bildad person har inte Hanks tidigare spelat. Han var på ett sätt olik sig själv, dels för att han gjorde strålande och mycket duktigare scener i filmen; drama, både våldsamma och lugna. Dels för att han inte spelat den typen av roll förut, rollen som den lugne och sansade fängelsevakten som ansvarade för utförandet av fångarnas dödsdomar.

Jag kunde inte lägga märke till något speciellt i Hanks skådespel som lätt kunde jämföras med hans spel i andra dramafilmer. Alla han scener kändes annorlunda, och väl utvecklade. Han var som en annan person helt enkelt, med sin roll. Hela filmen hade ett suveränt budskap, vilket inte avslöjas här, och Hanks och hans andra medarbetare levererade exakt det de skulle om inte mer och fick denna film till att bli en välkänd, ihågkommen succé.

Med några extra kilon på magen och extra medaljer runt halsen avancerar Hanks sig upp för stegen alltjämt. Han må vara mer involverad i drama/thriller-genren för tillfället och inte lika infångad i komedifilmer, men nog slipper det nästan alltid förbi lite komedi i hans filmer. Då denna film utspelades sig i södra USA under Den stora depressionen var Hanks tvungen att arbeta med en tjock söder-dialekt. Till i början av filmen kände inte jag igen Hanks mycket, då han pratade kort, snabbt och med en olik dialekt. Men jag började så småningom höra igenom dialekten och tänkte inte sedan på det. Jag vill bara notera att hans dialekt var annorlunda från från den i Forrest Gump, som också utspelade sig i södern.

Hans ansiktsuttryck är alltid trovärdiga i hans filmer, liksom i denna. Man kan nästan tänka innan hur han är på väg att reagera vid flera scener i filmen, och med stor entusiasm och ambition glömmer han inte bort vem han är och vad han gör, utan visar på film varför just han är en sådan skicklig skådespelare. Han passade galant i rollen, lagordnings-uniformen verkar han också trivas i, så denna film är ett måste att se för blivande som gamla Hanks-beundrare.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg