Om

Denna blogg skapades med syftet att förmedla den skådespelarutveckling som jag ser Tom Hanks genomgå under hans filmer från 1984-2009.

Den store, talangfulle Tom J. Hanks visar upp stor ambition för sitt yrke som skådespelare i många av hans populära filmer. Hans förmåga att skickligt spela den givna karaktären och hans stilfulla karisma har gjort honom mycket omtyckt och uppskattad som skådespelare och senare, filmproducent.

Att han medverkat i flera olika filmgenrer gör det svårt att undvika honom på bioduken och TV-skärmen. Men vilka genrer passar han bäst inom? Eller vilka filmer spelar han bäst i? Det är några av frågorna som jag ska försöka att besvara i denna blogg efter att jag tittat på majoriteten av hans filmer, med början från Splash(1984) till och med Angels & Demons(2009).

Jag hoppas bloggen blir till ert nöje att läsa och kommentera. / M

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg i kategorin 1990s

Tillbaka till bloggens startsida

Sleepless in Seattle (1993)

En mästerlig insats av Tom Hanks i denna roll som ensamstående far med en son.

Åter igen kunde jag lugnt sitta och kolla på denna film utan att minnet väcktes om Hanks tidigare filminsatser; som nu sträcker sig genom genrerna komedi, skräck/thriller och drama. Ett otroligt engagemang för teater och film var det han demonstrerade, och det visade hur han skickligt smälter in i varje film såsom en kamelont i sin omgivning.

I Sleepless in Seattle fick jag se en hängiven far, spelandes av Hanks, och efter i stort sett varje scen följde antingen ett skratt eller den känslan som beskriver hur god drama är att skåda. Om Hanks inte låg nära kulmen på sin dramautveckling i denna film så var det inte långt kvar dit. Det var helt enkelt en kanonprestation som sågs och det fick filmens 100 minuter att rinna iväg fortare än jag anat, denna film gav också Hanks möjligheten att dra samman filmens alla hörn och göra den till ett sevärt klipp; toppen!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

A League of Their Own (1992)

Denna långa film, innehöll inte mycket Hanks-aktion. Men han var den som höll filmen samman och när han väl tittade fram var det inte tråkigt för en sekund.

I Hanks första scener, något efter 30 minuter in i filmen, framstod han som och spelade den ständigt alkoholpåverkade/bakfulle träningscoachen och före detta baseball-legenden. Hans insats för att fullgöra karaktären var idealisk och mycket trovärdig. Det kändes, när man såg honom spela, som att han verkligen var den utbrände föredettingen. Han spelade, till i början, ignorant och kunde inte bry sig mindre om andra. Men hans spel ändrades senare, till att bli fyllt av charm, pepp och laganda.

Den sammanlagda tid Hanks medverkade, av totalt hela filmen, var visserligen knapp och hans repliker kortfattade; men det var otroligt lustigt när han visade sig eller talade. Å ena sidan kan man säga att hans skådespel som denne coach var ensidigt jämfört med hans tidigare filmer; på grund av hans tid och repliker, men å andra sidan blev det rent av klassiskt att han fick spela en man som förändrades med tiden; och därmed fick visa flera attityder.

Den tanke jag inte kunde släppa från och med hans första scen till hans sista var att han såg mycket äldre ut i denna film, mer utvecklad, och inte lika uppspelt som i hans tidigare komedier. Det gav att man fick se en annan sida av honom; något som för mig innebar en övergång från hans spralliga lustighet till en mer avancerad komiker.

Inget grin i baseball, visas nedan.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Joe Versus the Volcano (1990)



Varken superbra eller -dålig. Underhållande Hanks passade i rollen som handen i handsken, eller foten i skon.

Under den 100 minuter långa skildringen om en hypokondriker vars liv var på väg att förändras på både gott och ont, ville jag endast kommentera följande; Hanks var fullkomligt kompetent i filmen och med sin ambition gav han mig en underhållande filmstund. Men det låg mer i filmens struktur än detta.

Först måste jag säga att komedin i filmen, sällan kom ifrån Hanks. Det var hans närmsta medspelare och filmens handling som stod för dem största lustigheterna under filmens gång. Hanks spelade karaktären flitigt med stor motivation, även om hans karaktär inte hade samma livsmotivation. Med mungiporna i taket i vissa lustiga scener kunde jag även erkänna att dem inte hade varit där ifall inte Hanks spelat sin roll så övertygande.

Det var en i början väldigt deprimerad Hanks som sågs, som därefter blandade scenerna med drama och lite romans samt en klick rolighet. Kort och summariskt; nu när Hanks medverkat i många genrer och olika roller kunde det synbarligen inte upptäckas några nya tillskott i hans vida förråd av talanger. Men tagen av hans rutinerade skådespel i Joe Versus the Volcano kan jag definitivt säga att han i sin karriär avancerar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nyare inlägg