En mycket genomgripande och rörande film med Hanks som återigen visade sin maximala ambition och som klockrent spelade huvudkaraktären Michael Sullivan; vars profession var att yrkesmörda.

Vid hans första scen, där han stod och tömde sina fickor över sängen, framstod han som stor och respekterad. När en pistol lämnade hans innerficka och slängdes ned mot sängen fick jag en känsla av att han skulle komma att bjuda på en hel del spänning i filmen. Jag blev inte besviken, för hans insats blev enastående. Trots hans enformiga min genom hela filmen kunde han på något sätt framföra en mäktig show, från de scener då han knappt sade något till då han var mitt bland skottlossningar. Han fyllde ut sin skjorta, väst, slips samt rock och passade riktigt bra in i denna 'hitman'film.

Vapen har han ju handskats med i tidigare filmer, så det var inte opassande att se honom i dem scenerna. Men vid de första scenerna trodde jag att han inte skulle passa i rollen som en iskall mördare, men den förnimmelsen vände sig ganska snart och mer på det tänkte jag aldrig för han hade redan början dragit igång spänningen. Han spelade också gift man i filmen, med få ord under de scener dem alla var tillsammans.

Att kunna väva samman drama, thriller och lite komedi var något han strålande kunde göra. Det behövdes ingen uppspelt Hanks för att man skulle få några skratt i denna film, utan endast några ord. Han spelade för övrigt denna film med nästan en enda röstton, en mörk och dyster sådan också; ingen som jag direkt kunde relatera till någon annan av hans filmer. I denna film, liksom många andra, spelade han rollen med en kanon självsäkerhet, vilket jag tror är en nyckel till att göra en bra film.

Det var en relativt ny genre/typ av skådespeleri som han spelade i Road to Perdition, den film som skulle komma nära denna i jämförelse måste nog vara The Green Mile; just på grund av det sorgsna och djupgående spel han levererade i båda. Det är nästan i varje ny film som man stöter på något nytt hos Hanks, om det inte är dialekten och språket som är nytt så är det nivån på draman och komedin och scenerna som förbluffar unikt.

Trots att denna film kändes vara Hanks hittills bästa, är det ändå svårt att nominera honom som bäst i just en film; lika svårt är det att göra så för en viss genre eftersom han även spelat många bra komedier. Men hursomhelst, med några thrillers och komedier som återstår att se innan bloggen nått sitt slut, får jag se efter de filmerna om jag åtminstone kan svara på vilken genre han passar bäst inom enligt mig.