Nu är vi framme vid denna bloggs och projekts slutskede. 23 stycken filmer, 25 år har passerat sedan Splash, bloggens första film. Sedan dess har jag har jag försökt observera, hos Hanks, en utveckling. Nu måste man ju ställa frågan: lyckades jag? Ja, många bra kvalitéer har jag sett hos honom, många som blivit bättre men inga som blivit sämre. Hans passion för skådespeleri har verkligen visats och hans ambition har sannerligen hållits på topp genom alla år. Genom olika genrer, dialekter, kroppsfigurer och utstyrslar har han alltid lyckats att underhålla publiken, trots vissa filmers begränsningar har han ändå spelat alla sina roller felfritt, till fullt och idogt.

Om man granskar förloppet av Hanks filmer och medverkande i genrer genom 1980-, 1990- och 2000-talet, ser man en rätt så tydlig bild av komedifilmer som intar början av hans karriär, som sedan följs av dramafilmer och som tillslut övergår till thrillers. Övergångarna är inte superskarpa, en drama sågs på 80-talet och en komedi 20 år senare, men i huvudsak följde genrerna varandra som nyss nämnts. En ganska passande karriär för honom. Jag tvivlar på att han skulle passa i The Da Vinci Code vid den tid han spelade Forrest Gump.

Nu till rollprestationerna. Den mest sevärda filmen inom komedigenren, med tanke på Tom Hanks, var The Money Pit. Den var riktigt humoristisk och Hanks var väldigt lustig, när komediscenerna i stort sätt svällde igenom denna film blev den en självklar komedifavorit. Den följdes tätt av The Terminal, komedin från 2000-talet, eftersom Hanks, i den senare komedi-, romans- och dramablandade filmen, gav en sådan underhållande och roande föreställning. Han levererade den med en precis karisma och charm, så duktigt att man kan se den om och om igen endast för hans framträdande.


Mot 90-talet började dramafilmerna storma in, däribland två stycken vilka han fick Oscarspris för sin insats i, nämligen
Philadelphia och Forrest Gump. Tyder inte detta på att han borde vara bäst på drama? Det kanske är enklare att erhålla ett sådant pris i en mer krävande roll än en komedi, och hans thrillerfilmer har aldrig, för mig, visat lika många 'Hankskvalitéer' som hans dramafilmer gjort. Det var ett svårare beslut att bestämma sig för en vinnare i dramagenren, jämfört med komedi. Men i många av hans vassaste dramafilmer, Saving Private Ryan, The Green Mile, Road to Perdition, Cast Away, visade han så många olika talanger, så många olika nivåer av drama; exakt vad filmen bad om. För att dra en vinnare, blir det då han spelade den strandsatte och ensamme i Cast Away. Dels för den förmågan han hade att spela i stora drag hela filmen utan repliker, ett fåtal monologer fanns dock, och kunna ge publiken en exakt uppfattning av hans egna känslor som arm och nödställd. Delarna av komedi, romans, äventyr och lite fasa i Hanks prestation var också en stor del av anledningen till bästa drama.